Ironisk ålder

Det hamnar ganska högt på ironi-listan att läsa dagens anonyma ledare i Nya Kristinehamnsposten. Ledaren, förmodligen inte skriven i Kristinehamn, ondgör sig över försök till föryngring i politiken, särskilt då gällande Socialdemokraterna. Det Nya Kristinehamnsposten tycks ha missat vid val av införd ledare är att denna ledare totalt missar målet i Kristinehamn där ingen som helst föryngring uppmuntras, i alla fall inte i just Socialdemokratin.

Den anonyme ledaren är mycket kritisk till att blott 11 av de 1 437 hel- och deltidspolitikerna i Sverige är födda före 1940. Hur ironiskt är det inte att två av dem är verksamma i just Kristinehamn där skribenten får orera i lokaltidningen?

Snittåldern inom Socialdemokraterna i Kristinehamn var drygt 65 år senast jag tittade (nu är väl det ett år sedan, så snittåldern har gissningsvis stigit en del). I fullmäktige är yngst i partiet förutom mig nyss fyllda 50 år, behöver jag ta fram snittåldrarna för fullmäktiges presidie, kommunstyrelsen och nämndordföranden för att få fram min poäng? Samtidigt är snittåldern i Kristinehamn 45,0 år enligt SCB.

Med högre ålder kommer erfarenhet skriver den anonyme ledaren och hänvisar till en riksdagsledamot på 79 år som är väldigt aktiv. Nu har vi ju i Kristinehamn en ordförande i fullmäktige som inte är långt därifrån och om det är den höga åldern eller hans stora erfarenhet som gör att han är den bäst lämpade i Kristinehamn för den posten låter jag vara osagt (finns viss ironi även bakom den tanken).

Ledaren funderar på om ungdomar verkligen skapar något nytänkande, eller snarare förkastar idén att så skulle kunna vara fallet. Ledaren hänvisar inte till någon undersökning utan faller även här till personligt tyckande, i vilket fall även jag dristar mig till en personlig tanke. Ungdomar är generellt bättre på att tänka nytt, hjärnan fungerar helt enkelt så. Att tänka nytt är inte alltid att tänka rätt, att tänka gammalt är mer sällsynt rättänkt.

Med allt nytt som finns i samhället, så missar vi en stor del av befolkningen om vi bara låter äldre tänka gammalt. Valrörelserna på 50-talet må ha varit hur bra som helst, de fungerar ändå inte idag som vissa tycks tro. Ungdomar studerar, tar till sig av fakta och har lättare att ompröva sina ställningstaganden än någon som stått fast vid sin ståndpunkt sedan tidigt 60-tal. Ungdomar kan dock behöva lite guidning i sitt nytänkande av lite mer erfarenhet, tex genom en duktig mentor.

Att bara låta ett välde av äldre köra på som det alltid körts på är inget framgångsrecept i dagens samhälle. Den anonyme ledaren skulle säkert uppskatta den ålderstigna kristinehamnska politikerkåren, jag lägger gärna en röst på föryngring.

Ömma tår

Visst är det så att jag trampat på en hel del ömma tår sedan jag flyttade till Kristinehamn. I de allra flesta fall har dessa ömma tår varit sammankopplade med fingrar i olika syltburkar. Jag har hamnat i kylan för detta trampande och hur mycket jag än går tillbaka och analyserar, så kan jag inte säga att jag känner någon ånger. De tår jag trampat har behövt att trampats på. När taket är tillräckligt lågt och tillräckligt många fingrar kladdar runt i samma syltburkar, så finns det inte så många som vill säga något. Mitt trampande har kanske inte gjort skillnad för någon annan än mig, i vilket fall det är tråkigt. Jag föredrar ändå att trampa ibland, då jag hoppas att de ömma tårna någon gång skickar signaler till fingrarna att låta bli en syltburk eller två.

Mitt första trampande i Kristinehamn hände utan att jag ens var medveten om att jag trampade. När jag blev invald i skolnämnden fick jag en liten pärm med information om politiken i Kristinehamns Kommun. Där fanns bland annat information om förlorad arbetsinkomst, arvoden och liknande. Där fanns en liten paragraf om att oppositionen (vilket på den tiden var S och V) hade rätt till 40% av ett kommunalrådsarvode utöver det vanliga partistödet. Eftersom många klagat på att vi i S inte längre hade någon kanslipersonal så tänkte jag att vi kanske missat detta. Jag ställde därför frågan till någon om vi hade koll på dessa pengar. Vips var jag inkallad på ett rum på egen hand med dåvarande oppositionsråd som frågade mig vems ärenden jag sprang. Spännande sätt att möta en relativt ny medlem.

Eftervart växte det fram att 4 personer inom partiet delade på dessa pengar (3 435 kr var per månad under sista året), utan att det förhandlats på medlemsmöte. Ett styrelsemöte beslutade om det, dock utan protokoll. Motiven till att de olika personerna förtjänade detta extra arvode tycks ha varierat över tid. Vissa av de förklaringar jag först fick föll under mandatperioden och då var det andra förklaringar som gällde. Då jag valts in i AK-styrelsen och några av förutsättningarna ändrats pratade jag med ett antal personer om detta och fick stöd för att ta upp det på mötet och inleda en diskussion. Då jag tog upp det var plötsligt de som meddelat mig stöd inte alls intresserade av att ta upp det och jag sköts ner rejält.

Jag trampade på ömma tår då jag först "upptäckte" detta och jag trampade på fler tår då jag försökte "lösa" det som jag ansåg var felaktigt. Jag anser fortfarande att det var felaktigt, med följande grunder:
* Ej protokollfört
* Inga kriterier för vem/vilka som hade rätt till ersättningen
* Ej möjligt att ha ett samtal om byten efter ändrade förutsättningar

Utifrån agerande från övriga partiet så gissar jag att de tyckte att det ok. Jag trampade på tårna och skulle göra det igen. Det handlar om nästan en miljon skattekronor som fördelades på ett antal personer av en liten krets utan övrigas insyn. Det tycker inte jag är ok.

När måttstocken är lite skev

Visst, det är alltid lätt att säga saker i efterhand, när det finns med fakta på bordet. Och jag erkänner att jag inte visste tillnärmelsevis så mycket som sedan framkommit i tidningarna om det nya föreslagna monumentet (Bland annat här), däremot uppfattade jag det som att vi inte riktigt gick i takt med medborgarna när vi, som jag uppfattar det, stressar fram frågan med ganska bristfälligt underlag. Framförallt såg jag då till det juridiska, med upphandling eller ej.
Med bakgrund av detta, meddelade jag min grupp att inte avsåg rösta ja till beslutet om monumentet. Detta irriterade ganska tydligt vår gruppledare, tillika ordförande i kommunfullmäktige, eftersom vi ska hålla oss till partilinjen och för att jag meddelade så sent.
På samma möte fanns en fråga om Handlingsplan för demokrati och mångfald, där det kom upp ett ändringsyrkande från Moderaterna. Skillnaden mellan förslagen var knappast av någon enorm dignitet, ändock kom yrkanden från borgarna om bifall till ändringen och från den styrande sidan om bifall till kommunstyrelsens förslag. Frågan gick till omröstning och där saknades en person, vilket gjorde att vi var 40 stycken som röstade. Och vi lyckades pricka in 20-20, genom att fullmäktigeordförande röstade med de borgerliga, mot sitt eget kommunalråds yrkanden. Betyder det att det är ok för vissa att rösta emot partigruppen? Eller förstod inte ordföranden sin egen propositionsordning? Pratar vi om vilket intryck vi gör på våra medborgare, så tror jag det skadar oss mer att så tydligt visa att vi inte är eniga, än om jag hade avstått från att rösta med en solklar majoritet för att låta upprätta monumentet.
Det hamnade förstås i tidningen, dock har tidningen valt att inte ha med artikeln på nätet så att jag kan länka. Rubriken var något i stil med 'Fullmäktigeordförande fällde röd linje'.

För övrigt, som lite stöd till mig själv när jag skrev detta plockade jag fram det justerade protokollet från mötet. Om jag inte blivit alldeles för trött och missuppfattar något, så är beslutet enligt protokollet kommunstyrelsens förslag, utan det ändringsyrkande som längre ner i texten står som bifallet. Så kan man också göra när ett beslut blir 'fel'.

[EDIT]
Nya Kristinehamnsposten hittade också detta och skrev en artikel om det. Länken ovan fungerar inte längre, då det justerade protokollet plockats bort och nu ersatts med ett protokoll som visar det beslut som faktiskt togs. Korrekt länk.

Kandidatförklaring

Kanske lite sent, då säkert många redan lagt sin röst. Jag har dock alltid förspråkat att vi ska vara öppna med vad vi står för och varför vi "förtjänar" att vinna något val. Nu är det val av ombud till nästa Socialdemokratiska kongress och jag kandiderar för valkretsen Filipstad-Storfors-Kristinehamn, där två ombud ska väljas.

En röst på mig är, som alltid tidigare, en röst på ett engagemang. Jag älskar att läsa och sätta mig in i kongresshandlingarna och få gå igenom motioner i alla möjliga ämnen. Jag har varit på tre kongresser nu och har börjat få en hel del mycket goda kontakter. Att få vårda dessa kontakter vidare anser jag som värdefullt, inte bara för mig personligen, utan för både Östra Värmland och Socialdemokraterna i stort. Bra kontakter är viktigt när stora och små frågor ska behandlas.

Som ombud under 35 år (sista chansen för det, nästa kongress är jag äldre än så) har jag på de senare två kongresserna ingått i ett litet nätverk för unga ombud som har haft extra stöd och kontakter med SSU.

Jag älskar bredden i ämnen som behandlas under en kongress och sätter mig gärna in i många helt olika frågor, samtidigt finns det självklart frågor jag är mer intresserad av, frågor där mina kunskaper är större och frågor där jag känner att jag kan göra större nytta. Det handlar framförallt om frågor kring småföretagande (driver eget företag), ekonomi/näringsliv/arbetsmarknad(arbetar som ekonom), skola/utbildning (Ledamot i Skolnämnd, småbarnsförälder och väldigt intresserad) och förstås frågorna som jag ständigt arbetar med om att utveckla våra budskap, särskilt skriftliga budskap.

Jag belyser gärna de saker där jag ofta uppfattas som att jag "sticker ut" i Socialdemokratin, alltså mitt företagande. Under de senaste kongresserna har vi tyvärr varit få ombud som har egen erfarenhet av småföretagande. Ombuden behöver finnas från många olika områden, det är när vi är många med olika erfarenheter som vi kan ta de bästa besluten. Då måste vi ha både läkare, lastbilsförare, kockar, lärare, ekonomer och arborrare. Vi kan alla lära av varandra och lära tillsammans.

En röst på mig är en röst på någon som kommer att göra sitt allra bästa för framtidens Socialdemokrati.


PS. Vill gärna lägga ett tips på en kandidat från Arvika för de som har möjlighet att rösta där,  Kenneth, som i likhet med mig "varudeklarerat" och som är en mycket klok kille som jag gärna skulle träffa på kongressen.

Folkets Hus

Dags att återuppta politiken lite igen. Säsongen är igång och saker börjar röra på sig så smått igen. Jag har blivit tillfrågad av två personer inom partiet att komma på gruppmöten. Den ena fick mig rätt intresserad och den andra tog bort det mesta av det intresset. Jag fick liksom en av den andre en idé om vad jag hade att förvänta mig som inte kändes direkt hoppfull.

Jag är som jag är, om än förändrad. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vilka specifika saker det är jag har gjort, som får vissa partikamrater att agera som de gör. Annat än att "jag är som jag är". Betyder det att det inte finns utrymme för någon i mitt parti som är som jag är? Jag trodde vi var ett parti för alla som delade våra värderingar och det sårar mig att upptäcka att inte alla tycker det. Jag är medveten om att jag är en udda fågel i boet, egen företagare och allt.
Mina värderingar är ändå socialdemokratins.

En specifik sak, som enligt kf-ordförande gjorde mig olämplig att vara styrelseordförande i Kristinehamns Energi-koncernen, sägs vara mitt agerande kring styrelsearbetet i Kristinehamns Folkets Hus. Eftersom jag hört att dessa lögner spridits långt utanför mitt parti (blev bland annat påhoppad av en alliansföreträdare för en tid sedan, som med samma exakt ord som vår ks-ordförande, anklagade mig för felaktigheter där), är det dags att jag får ge min bild av det hela.

Jag har inte sett skäl att lämna ut allt tidigare och inte känt att jag behövt försvara mig, då jag inte anser att jag gjort något fel. Säkerligen har jag inte agerat perfekt, det är alltid lätt att vara efterklok och om någon har en bra åsikt, så är jag villig att lyssna, om det bygger på faktiska uppgifter och inte på de lögnaktiga påståenden som spridits tidigare.

Jag valdes av Kristinehamns Kommun (i själva verket av dåvarande kommunchefen), till att vara kommunens representant i styrelsen för Folkets Hus. Jag valdes för att jag skötte ekonomin för föreningen, vilket då ansågs lämpligt, eftersom jag då hade god insyn i ekonomin och den ekonomiska information som tidigare förmedlats via föreståndare och styrelse inte uppfyllde de krav kommunen nu ställde. Tilläggas bör kanske att ordförande i Folkets Hus var dåvarande oppositionsrådet.

Tiden i styrelsen flöt på och ekonomin var i stort sett alltid dålig. Olika förklaringar dök hela tiden upp, det berodde på restaurangskolan, det berodde på bion och det berodde på de höga uppvärmningskostnaderna. Bokföringen sa dock hela tiden en och samma sak, för höga personalkostnader. Jag visade på detta gång på gång på ekonomigenomgångarna i styrelsen och med föreståendaren och fick löften om att personalstyrkan skulle minska och i något fall att med den personalstyrkan skulle omsättningen öka drastiskt. Varje gång blev det samma sak, lönekostnaderna var alldeles för höga i förhållande till omsättningen.

Hösten innan jag klev ifrån styrelsen hände följande saker, som fick bägaren att rinna över. Bägaren var väl ganska konstant full, då jag uppfattade att styrelsen inte tog mina varningar på allvar, där ordföranden och jag inte riktigt (eller, ärligt talat, inte alls) hade samma syn på saker och ting och där föreståndaren verkligen kunde övertyga styrelsen om vad som helst.

Föreståndaren bestämde sig under hösten för att det bästa för alla var att hon slutade som föreståndare och blev kökschef istället. I styrelsen ställdes jag då helt enkelt inför fullbordat faktum, ny föreståndare var utsedd (kompis till förra föreståndaren) och ny kökschef anställd, med samma lön. En liten tid förflöt och det visade sig inte fungera, så vi ställdes igen inför mer eller mindre fullbordat faktum, då kökschefen plötsligt var föreståndare igen. Utan att styrelsen informerades fick sedan denne föreståndare, mitt under de största ekonomiska problemen, en löneförhöjning om 6 000 kr/månad. Detta fick jag inte reda på genom att jag var med i styrelsen, utan genom min koll på ekonomin.

En budget för nästa verksamhetsår togs sedan fram av föreståndaren, utan att jag involverades och denna innehöll rent önsketänkande och galna fantasier (och en och annan felsummering). Denna felaktiga budget användes sedan gentemot kommunen för ansökan om bidrag. Som styrelseledamot och dessutom kommunens representant, kunde jag inte ställa mig bakom den budget som gjordes, eller det arbete som bedrevs. Jag blev inte lyssnad på i styrelsen och var inte informerad om det jag borde vara informerad om. Då finns det bara en sak att göra, och det är lämna styrelsen.

Det har betraktats som en feghet från ett flertal att lämna en styrelse när det börjar gå dåligt. Det kan det vara, om man bara försöker rädda sig själv. Så var inte fallet för min del, tvärtom förlorade jag personligen mycket mer på att lämna än att sitta kvar. Det var dock det enda rätta och det skäms jag inte det minsta för. Denna lilla text är hämtad från Styrelsekollegiet

Om styrelseledamot inte får gehör för sina ståndpunkter eller reservationer och detta upprepas vid flera tillfällen, bör han överväga att ställa sin plats till förfogande och avgå. Likaså är fallet om styrelseledamoten inte delar de grundvärderingar om affärsidéer, planer, budgets, personalpolitik och affärsmoral, som kommer till uttryck i styrelsens handlande. Det krävs ibland också moraliskt mod att lämna en styrelse, men hellre det än att sitta kvar och delta i ett styrelsearbete, som man inte gillar eller förstår.

En passiv styrelseledamot kan inte skylla sitt bristande ansvar på att han alltför mycket litat på VD eller ordförande, om han inte själv gjort något för att kontrollera uppgifter och fakta. Han kan inte heller skylla på att han ej haft tillräcklig tid eller kompetens för aktuell viktig frågeställning. Kraven på styrelsen och dess ansvar är höga och måste så vara, eftersom styrelsen står för det yttersta ansvarstagandet för bolaget. Bolagsstämma, anställda, borgenärer, samhället och andra intressenter måste kunna lita på att styrelsen sköter sin uppgift och sitt sysslomannaskap på ett professionellt och ansvarskännande sätt.


Det var inte heller så att jag bara sprang iväg 'med svansen mellan benen', som en person anklagade mig för. Det var efter moget övervägande utifrån det som framgår av ovanstående text och i samråd med de två tjänstemän som jag hade kontakten med samt ett antal politiker i kommunstyrelsens arbetsutskott. Samtliga dessa uttryckte då till mig att det var det rätta att göra. Ändå kommer det sedan förstå-sig-påare sedan och anklagar mig för hela konkursen, kallar mig fegis, tycker att jag borde skämmas. Och inte minst, hotar mig genom att säga att om jag inte håller tyst kring camping-affären, så ska Folkets Hus granskas ordentligt och då skulle jag sitta med fingrarna i syltburken. Jag har i alla fall inte känt någon smak av sylt och det sa jag även till vederbörande, granska på ni, har jag gjort något fel, så var det inte medvetet och då är jag beredd att ta mitt ansvar för det. Hot är för övrigt jobbiga att få, även när hotet i sig inte känns som att det kan skada en.

Jag säger inte att jag skulle kunna mäta mig med Catharina Lagerstam, jag vill ändå bara visa på att ibland kan det var rätt att avgå. Catharina valdes till styrelsen för HQ Bank, upptäckte felaktigheter, sa ifrån på styrelsemöte, lyssnades inte på, avgick och fick sedan utmärkelsen Årets Ryggrad 2010 av Veckans Affärer. Årets Ryggrad har jag knappast, att avgå från Folkets Hus styrelse när de ger orimliga löneförhöjningar till föreståndaren under ekonomiska svårigheter utan att informera styrelsen, fortsätter att ha för mycket personal, tar tveksamma affärsbeslut och fabricerar en egen budget kändes i alla fall helt rätt. Det står jag för.

Vi lär våra barn från början

Min äldsta dotter har alltid varit väldigt förtjust i en bok som jag nu läst för henne många gånger och som jag nu även börjat läsa för hennes lillasyster. Boken heter The little Engine that could. Den tycks inte finnas att köpa på svenska nu, den gavs en gång i tiden ut under namnet Det glada blå loket, en bok som även min fru gillade som barn. Jag tycker om boken, den är lättläst och trevlig och självklart är det bra när barnen gillar den. Det är dock en liten sak med den som jag tycker renderar den en plats i bloggen. Det är både lite politiskt och lite intressant för amatörpsykologen som jag är. Ett tåg fyllt med leksaker, godsaker mm stannar och tar sig inte vidare. En leksaksclown, dockorna och nallarna ber då om hjälp från andra tåg som åker förbi. De första tre tågen, "Ett skinande nytt tåg", "Ett stort och starkt tåg" och ett "gammalt, trött tåg" refereras alla till som han. De tror för mycket om sig själva och kan inte tänka sig att hjälpa till. Det fjärde tåget däremot, "ett väldigt litet, blått tåg" (nåja, det var ju i alla fall inte rosa) däremot, refereras till som en hon, anser sig blygsamt nog inte vara tillräcklig för uppgiften och känner stort medlidande för barnen som riskerar att inte få sina leksaker och godsaker i tid. Känns könsrollerna igen? Visst, vi kan ursäkta oss med att det är en gammal bok, för så skriver väl ingen nu för tiden? Och det är väl aldrig så att gamla böcker ofta hänger med länge? Den andra delen, den som tilltalar amatörpsykologen i mig, den del som gillar motivationspsykologi särskilt, noterar hur frågan ställs om hjälp till de fyra tågen. De tre första, de som sedemera säger nej, får alla samma fråga; "skulle du inte kunna tänka dig att..". Det fjärde tåget frågan "skulle du kunna tänka dig att..". En liten skillnad kan det tyckas, i våra hjärnor är dock skillnaden enorm. En fråga som innehåller negation får i mycket större utsträckning ett negativt svar. "Du vill väl inte har mer kaffe?" antyder att det bästa vore om du håller med och inte vill ha mer kaffe, vill du det är du lite besvärlig. "Vill du har mer kaffe?", nästan samma fråga, antyder att jag nu erbjuder dig mer kaffe. Tror ni att det gör skillnad på svaren beroende på hur frågor ställs? Absolut! Glöm inte det. Vi påverkar vår omgivning mer än vi tror och genom att vara medvetna om hur vi använder språket kan vi påverka. Inte minst våra barn. Tänk vilken skillnad för skoleleven som för höra "Det här kan väl du?" istället för "Det här kan väl inte du?". Alla kan göra skillnad, det gäller även dig! Och vet du när du kan börja göra skillnad? Just nu!

Jag - en byråkrat?

För två år sedan idag gick jag väldigt förväntansfull iväg till kommunfullmäktige i Kristinehamn. Det var andra gången jag skulle tjänstgöra i fullmäktige och första gången jag hade i uppdrag att säga någonting från talarstolen. Jag hade förstås pratat i andra talarstolar, men aldrig i kommunfullmäktige. Ett och ett halvt år efter det mötet fick jag frågan hur jag tänkte den dagen. Av Uppdrag Granskning. Mycket tänkte jag den kvällen och mycket har jag hunnit tänka sedan dess.

I torsdags hade vi fullmäktige igen och ett stort ämne var en direkt följd av mötet för två år sedan. Revisionen riktade en anmärkning mot kommunstyrelsen för hanterandet av campingärendet (inte försäljningen som varit föremål för domstolsprövning, utan allt annat). Efter att kommunstyrelsen förklarat att den inte alls gjort några fel, föreslog fullmäktiges presidie att fullmäktige inte skulle ställa sig bakom anmärkningen. Givet allt jag vet om ärendet och det faktum att hänvisningar gjordes till domstolsprövningen, som denna revision inte alls var föremål för, argumenterade jag, och röstade för att fullmäktige skulle ställa sig bakom anmärkningen. Mitt förslag fick sammanlagt två röster, dvs ett väldigt enigt fullmäktige tyckte att inga fel skett i campingärendet.

Under pausen fick jag då höra, inte för första gången, och säkert inte sista: "Jag visste inte att du var en sådan byråkrat". Är jag det då? Kanske det, jag jobbar ju med att hantera mängder med papper, enligt strikta regler och älskar det jobbet. Är det så negativt då? På mitt jobb ser jag inte att det är det, kreativ bokföring brukar väl oftast bara rendera näringsförbud, så ett visst mått av byråkrati kan nog vara lämpligt.
Är det negativt i kommunen med byråkrati? Jag kan inte riktigt förstå att det är några motsatsförhållanden här. Menar de personer som tycker att jag är för byråkratisk, för noggrann och följer reglerna för mycket att det är omöjligt att skapa en camping om vi följer gängse sätt att sköta affären på? Det tror inte jag! Jag tror att det är möjligt att följa regelverket och ändå lyckas. Jag kan ju, givet mitt yrke, heller inte tro något annat. Om jag trodde att det enda sättet att få mina kunder att få framgångsrika företag var att inte följa skatteverkets regler skulle jag nog inte bli långvarig på arbetsmarknaden. Varför skulle det vara skillnad på kommunen? Om lagstiftningen omöjliggör företagsetableringar, varför ser vi inte fler motioner om ändrad lagstiftning?

Enligt Wikipedia kring Max Webers teori om byråkrati, finns en "...perfekt form av byråkrati. I denna ska befordringsgång, makt och position utgå ifrån kompetens och klara regler, och inte enligt nepotistiska mått." Utan någon som helst anklagelse mot någon om nepotism, så tycker jag att för en kommun verkar det lämpligt med kompetens och klara regler. Det kanske inte alla i kommunen håller med om?
Byråkrati bygger på kontroll via policys, hierarki och processer, för att skapa förutsägbarhet. Den förutsägbarheten behöver en kommun ha. Det går inte att köra rock 'n roll-kontroll när det är en kommun som ska styras.

Jag är nog byråkrat och kanske är jag naiv när jag tror att vi kan få en fantastisk kommun, även om vi håller oss till spelreglerna. Kan man vara idealistisk byråkrat?

Ingen framtid i politiken

Detta skrev jag för någon vecka sedan utan att det blev publicerat. En hel del på ämnet har hänt sedan dess, så det kommer nog mer när jag fått ner de tankarna också. Här kommer i alla fall en del av bakgrunden.

På ett möte nyligen fick jag anklagelser från ett tidigare kommunalråd och tidigare riksdagsledamot att jag var för påläst och lade mig i saker som jag som politiker inte hade med att göra. Diskussionen gällde den ganska kända campingaffären. Vi hade en frågestund och jag frågade om någon lagt märke till att det i köpekontraktet fanns med fastighetsbeteckningar som inte fanns med i handlingar eller protokoll från fullmäktigemötet. (Vilket ingen noterat).
Jag tycker frågan är relevant då jag upptäckt det och kommunstyrelsen höll på med sina svar till Kammarrätten. Borde jag ha upptäckt det, lägger jag mig i för mycket? Kanske borde jag inte upptäckt det. Kanske borde jag bara ignorera allt, sluta läsa handlingar osv. Det är dock inte mitt sätt att se på min plats i politiken. Ska vi bara ha någon utvald politiker och någon hög tjänsteman som ska bestämma i bästa diktatoriska förmåga, eller ska kommunfullmäktige vara högsta beslutande organet?

Hur som helst. Jag hoppades att jag missuppfattade politikern, inte kunde han väl mena att jag som fullmäktigeledamot var för påläst, att jag skulle gå på mötena utan att kolla handlingarna? Jag bokade därför ett möte med sagda person, ville inte skriva något om det eller prata med någon innan jag fått dubbelkollat att det inte bara var jag som fattade fel. Mötet har nu varit och det var inte bara det att jag hade för god koll på handlingarna utan framförallt; Jag hade knappast någon framtid i politiken om jag inte var beredd att se mellan fingrarna på lite lagbrott och till och med själv vara med och bryta lagen. Lagbrott sker enligt politikern ständigt i våra förvaltningar och detta ska vi som politiker inte lägga oss i, för vem skulle då vilja jobba hos oss? Och som politiker måste vi se mer till rimlighet än lag. Exemplet jag fick var försäjningen av vårt stadshotell, där kommunen nu fått rätt i domstol. Det första försäljningsförsöket gick inget vidare då upphandlingen gav två bud och det lägsta antogs, mot gällande lagstiftning, givetvis med överklaganden som följd. Argumentet för att första försöket borde lyckats var att det var "rimligt att göra allt för att sälja till någon som skött det så väl i 12 år". Utan någon värdering av hur väl stadshotellet sköts, eller vad en ny ägare kan tänkas göra, måste jag ändå säga att jag personligen föredrar att följa lagen. Alternativet är att arbeta för en ändring av lagen. Att medvetet bryta mot lagen för att det känns "rimligt" känns inte "rimligt" för mig. Vem har rätt att medvetet bryta mot lagen?
Visst, jag tillstår att det finns tillfällen då det är rätt att bryta lagen, tex när en diktator förbjuder demonstrationer och detta trotsas. Att en demokratisk församling medvetet bryter mot en demokratiskt framtagen lag är jag däremot inte med på.
Är medborgarna med på det? I exemplet med försäljningen av stadshotellet så var i första läget det antagna budet 3,5 miljoner lägre än det högsta budet. Hur mycket får "rimligheten" kosta våra medborgare?
Vi får tycka vad vi vill om lagstiftningen, den har kommit till bland annat för att skydda, skydda tex skattepengar från missbruk. Den är skapad för att vi ska följa den, i det står jag fast. Även om det gör att jag inte har en chans i politiken framöver.

Karl XV hade som valspråk: "Land skall med lag byggas.", vilket jag just läste på Wikipedia att även den isländska polisen har som motto. Jag håller med.

Hur orimligt är det inte att jag kan sitta på mitt jobb en hel dag och följa lagen (där minsta miss ger böter. Skatteverket, arbetsförmedlingen, försäkringskassan osv följer lagen, de ser inte själva till vad som är "rimligt") och på kvällen går jag till kommunfullmäktige och sätter mig över lagen? Enda skillnaden är vem som betalar böterna; i mitt företag är det jag, i fullmäktige är det skattebetalarna. Jag är inte beredd att tumma på lagen bara för att någon annan tar notan.

Jag må genom detta ställningstagande ge upp all min framtid inom politik. Då får det vara så. Jag viker mig inte. Genom att stå för det jag tror på vet jag att jag inte behöver vara rädd för att Uppdrag Granskning ska dyka upp igen, jag behöver inte hålla mig borta från reportrar och jag vet att det förbättrar min nattsömn.

Kostnad per betygspoäng

Dagens Samhälle hade för en tid sedan en artikel om "betygskostnader" och trumpetade ut bland annat att Danderyd "toppar listan", de fick ut mest betyg för minst pengar. Detta kallas för kostnad per betygspoäng och förkortas ibland, inte helt ologiskt, kpb.

Jag ska säga det enkelt, jag tycker inte om den här jämförelsen, jag tycker inte om att beräkna en kostnad per betygspoäng. Mitt huvudargument är att vi inte jämför samma sak.

Jag vill inledningsvis illustrera detta med en liten jämförelse. Kostnaden för att bygga en BMW och en Skoda är inte detsamma (*), kostnaden per bil är betydligt högre för BWM än för Skoda. Alltså är Skodas bilar att föredra? Jag vet att många föredrar Skoda och inget ont om det, men jag tror att de flesta kan intyga att det är stor skillnad på bilarna. Att då göra en jämförelse med enbart kostnaden per bil blir ganska ointressant.

På samma vis är det när vi gör jämförelse av kostnaden per betygspoäng, där vi helt enkelt jämför äpplen med päron, slänger in en och annan banan och tycker denna fruktsallad är bra. Om alla skolor uppvisade exakt samma betyg skulle jämförelsen vara intressant, om dessutom alla elevers grundförutsättningar var desamma. Nu vet vi alla att det inte är sanningen.

Jag har tyvärr inte några siffror på detta och dristar mig ändå att hävda att ett stort antal elever skulle klara godkända betyg med betydligt sämre skollokaler och betydligt färre lärare än de har tillgång till idag. För varje försämrad resurs är det en försämrad möjlighet för någon elev och blott enstaka elever försämrar knappt den totala betygspoängen i kommunen. För eleven spelar det däremot enorm roll och samhällsekonomiskt kan det göra stor skillnad med en elevs möjligheter att bli självförsörjande.

Att just Danderyd toppar listan är väl kanske något av en ironi. Danderyd är en av Sveriges till ytan minsta kommuner, den kommunen med högst medelinkomst och högst utbildningsnivå. Utifrån de förutsättningarna kanske det inte är så konstigt att de toppar listan. Samtidigt ska erkännas att de även har bra betyg i Danderyd, så det har inte gått ut över eleverna särskilt mycket att det är en låg kpb där, jag är dock inte beredd att generalisera särskilt mycket kring att det går att få bra betyg utan att satsa mer resurser baserat på Danderyd och deras förutsättningar.

Kort sagt, marginalkostnaden per betygspoäng kan generellt antas vara väldigt låg för låga totala betygspoäng (många elever klarar godkända betyg med väldigt lite resurser) och väldigt hög när det närmar sig toppbetyg. Att sträva efter ett "bra" kpb är bara vettigt när alla elever når samtliga mål (eller ännu hellre, när alla elever når maximala betyg). Fram tills dess är varje krona en satsning på eleverna och en investering i framtiden.



(*) Jag är väl medveten om att tillverkningskostnaden inte exakt hänger ihop med konsumentpris, kunden är beredd att betala extra för märke och mycket annat också. Det tar inte bort effekten av jämförelsen.

Hur mycket fel behövs?

I Kristinehamn råder idag delade meningar om 'hur mycket fel' som gjorts i campingaffären. Endast ett mycket litet fåtal jag varit i kontakt med hävdar fortfarande att allt varit rätt. Att handlingarna till fullmäktigemötet var otillräckliga och felaktiga borde väl egentligen ingen kunna förneka idag. Om vi för en stund bortser från eventuella vinklingar från TV-program, eventuella andra felaktigheter osv, var hamnar vi bara utifrån dessa fel?
Enligt mig har vi redan då passerat gränsen för vad som är rimligt att försvara. Om ett beslut tas på felaktiga grunder spelar det för mig ingen större roll om vissa delar är korrekta. Om någon åker dit för fortkörning, är det en klen tröst att belysningen på nummerplåten bak fungerar. Det betyder inte att det är ok att köra med trasig nummerplåtsbelysning, det betyder bara att fortkörningen är fel oavsett om lampan är trasig eller ej. Det finns ingen anledning att argumentera med trafikpolisen att inte tänka på det där med fortkörningen eftersom lampan fungerar.

Jag har tittat igenom aktuellt möte i kommunfullmäktige ett par gånger och högt i tak är det bara i själva lokalen. Så mycket "fulretorik", som en bekant uttryckte det, i ett och samma ärende skrämmer. Demokratiskt har vi nog en hel del kvar att jobba med.

Revisorerna kommer att genomföra en granskning, vilket jag självklart tycker låter bra. Hoppas bara att de pratar med tillräckligt många och gräver tillräckligt djupt för att få klar bild, så att inte anklagelserna kommer mot revisionen på samma sätt som det nu kommit mot Uppdrag Granskning.

Lite campingmatte

Som ekonom och matteintresserad kunde jag efter campingröran i Kristinehamn inte låta bli att fundera lite på det som sagts att kommunen inte kunde driva camping själv och att inte vem som helst kunde få driva den. Enligt tidningsuppgifter bedömde kommunen att det krävdes en investering på 50-70 miljoner för att utveckla området med en större camping. (Vilket för mig låter otroligt mycket).

Lite snabb googling ger mig att en campingtomt kostar 200 kr/natt på Bomstadbaden, vet inte hur mycket mer man räkna med att ta ut i Kristinehamn. Ett 4-bäddsrum kostar 340kr/natt.
Om vi delar lika och säger att det bor tre personer i varje uthyrning i snitt, så gör det en omsättning på (50000/3=16 667 bokningsnätter, 8333*200+8333*340=) ca 4,5miljoner per år.

Det stämmer även ganska väl med att Sommarvik under 2010 omsatte 16 miljoner på sina, enligt de uppgifter jag hittar, 190 000 gästnätter, vilket motsvarar 4,2 miljoner för 50 000 gästnätter.

En investering på 50-70 miljoner som kommunen bedömt (någon som vet hur mycket markberedning och hur många stugor med mera man får för 70 miljoner?) motsvarar alltså hela omsättningen (inte vinsten, utan omsättningen) i 11-15 år. Ser vi ett likartat resultat mellan de 190 000 nätterna och de 50 000 nätterna, så genererar de 50 000 nätterna ca 460 000 kr i vinst per år. Således innebär kommunens uppskattning av investering kontra en beräknad årsvinst en tid innan en verklig vinst kan uppnås på upp till 152 år. Visst är det väl schysst om någon vill investera 50-70 miljoner för Kristinehamns övriga näringslivs skull utan att kunna räkna med att stället kan generera en avkastning förrän efter ett par generationer. Frågan är hur stor trovärdigheten i det är?

Finns det någon som kan hjälpa mig att få ihop det? Eller kan det vara så att det fortfarande läggs ut dimridåer?

Tjänstemannastyre?

Hur kan en tidigare kommunal tjänstman, Lars Nilsson fd planeringschef, skriva en insändare i tidningen och där för världens ögon teckna ner:
Jag vet, även om jag inte kan leda det i bevis att om vi sålt till den som betalade mest, så hade vi fått en köpare som inte hade haft kraft till att göra detta?
(Tyvärr ej ordagrant, då jag inte har tidningen framför mig just nu).

Den informationen delgavs aldrig Kommunfullmäktige. Även om det inte finns bevis, eller om det handlar om hemliga bevis, så hade nog den delen behövt lyftas för att undvika det som vi nu hamnade. Kommunfullmäktige är högsta beslutande organ i frågan och där vi vi inte tillgång till all behövlig information. Är det en tjänsteman som på egen hand, med eller utan egna bevis för sin tes, som ska styra kommunen? Jag var med i kommunfullmäktige och tog beslut kring campingförsäljningen och den information som Lars hänvisar till som den viktigaste pusselbiten i valet av entreprenör tas inte upp vare sig i handlingar eller under mötet.

Om uppgifter hålls borta från den beslutande församlingen, kan vi verkligen skylla på personer som överklagar då? Är det överklagandena som tar tid och kostar pengar, eller är det bristen på korrekt information från början som är orsaken till att det blir överklaganden och den bristen som orsakar kostnaderna?

Vad hade hänt om fullmäktige fått all information och korrekt information? Hade fullmäktige "valt fel" då? Är det då rätt att hoppa över några steg i den demokratiska trappan?

Politikerföraktet är redan ganska stort, hur svårt kommer det dessutom att vara att lita på kommunens tjänstemän efter detta? Särskilt om ingen erkänner att det här faktiskt var fel. Jag ser fram emot efter-programs-debatten och hoppas att den leder fram till att det är ökad demokrati, inte minskad, som är vägen framåt.

Trailer till Uppdrag Granskning

Upptäckte att Uppdrag Gransknings Kommunakuten lagt ut en liten trailer och lite information inför programmet från Kristinehamn och där är jag med i trailern. Som liten politiker känns det stort och konstigt.  

http://svtplay.se/v/2678798/vad_sager_jag_till_uppdrag_granskning
http://blogg.svt.se/kommunakuten/2012/01/vad-sager-jag-nar-uppdrag-granskning-ringer/

Och imorrn står en radiointervju på schemat.

Lurad, än sen då?

Den 27e maj 2010 blev jag förd bakom ljuset. Jag var tjänstgörande ersättare i Kristinehamns Kommunfullmäktige, min andra tjänstgöring. Till detta fullmäktige fick jag bristfälliga handlingar och dessutom, har jag lärt mig efter den dagen, presenterat direkta lögner för mig. Gör det att jag ska vara arg och besviken? Självklart. Ska jag vara det för min skull, att jag har blivit lurad? Nej, knappast, tror inte jag är mer eller mindre lättlurad än någon annan och ibland blir jag lurad. Jag överdriver inte betydelsen av det.

Däremot, det som verkligen upprör mig, är att demokratin blev lurad den dagen. Någon eller några valde att förleda Kristinehamns högsta politiskt beslutande organ och lyckades med det. Sverige är ett av världens mest demokratiska länder och ändå kan demokratin köras över så här lätt. Hur kan jag känna mig trygg över demokratin fortsättningsvis när jag ser detta? Hur ska jag kunna vara övertygad om att handlingarna jag får från tjänstemännen är korrekt, när jag uppmärksammas på dessa direkta felaktigheter?

Citat

"Our lives begin to end the day we become silent about things that matter"- Martin Luther King, Jr.

Egentligen kanske jag inte behöver skriva mer. Jag gör det ändå. En kompis skickade mig det citatet för en stund sedan och det är precis där mina tankar hamnat mycket på sistone. Det är tufft att inte tystna. Att stå upp för det jag tror på är inte alltid så lätt som jag skulle önska.

Jag är bättre på låttexter än citat och det är en låt med Dido som fastnat i mitt huvud;
"This land is mine, but I let you rule. I let you navigate and demand, just as long as you know, this land is mine".
Även den känns otroligt träffande, både vad gäller landet, kommunen eller i stort sett vilken fråga som helst. Makten är folkets, inte ledarnas.

"I won't back down"

Ledarfokuserat

Det har varit mycket fokus på vår partiledare ett tag och han har fått utstå både fientlig eld, eld från de egna och rena vådskotten från alla håll. Jag ska inte bidra till det, utan ser på partiet som helhet i förhållande till sina ledare. Ledare finns på alla nivåer, det finns de formella ledarna som är partiledare, landstingsråd, kommunalråd, nämndordförande, distriktsordförande, AK-ordförande osv, och det finns de informella ledarna, de som av olika skäl mottar partimedlemmarnas respekt.

Och väl så. Vi som inte är dessa ledare ska självklart respektera alla dessa ledare, samtidigt som vi bör kräva en viss respekt tillbaka. Vi kan inte bara sitta och tiga, luta oss tillbaka och lita på våra ledares kunskaper i alla ämnen utan att ställa frågor. Att ställa en kritisk fråga betyder inte att vi inte respekterar ledaren, det betyder inte att vi tror att den fuskar eller har en egen agenda. Det handlar bara om att vi alla ska vara med på tåget, för att vi förstår vart tåget är på väg, varför och med vilket biljettpris. Vi kan inte blint hänga med tåget och lita på lokföraren, vi måste både kolla skyltarna för vilket spår vi ska till och vilken destination det står på tåget.

Jag uppfattar att vi hamnat i ett läge där vi tappar kunskap och kanske riskerar att inte nå de bästa lösningarna. Inte för att ledarna är dåliga, utan bara för att det inte är möjligt att de kan vara experter på precis varje ämne. Alla blir bättre om de får bolla idéerna och svara på de frågor som andra kan ha, rätt fråga ger inte bara ett svar, utan upphov till en tanke. Partiet har inget att vinna på att ha en massa lydiga medlemmar som bara röstar som våra ledare säger utan att ställa frågor eller tänka själva.

Denna ledarfokusering anser jag vara ett av skälen till att många medlemmar känner sig vilsna. När den starka ledaren inte är så stark, råkar ut för ett drev, eller har en jobbig dag kommer vilsenheten hos oss alla andra.
Ömsesidig respekt, att ledarna lyssnar på oss fotfolk och att vi fotfolk respekterar våra ledare är en förutsättning, att både fotfolk och ledare lyssnar och lär av varandra är lika nödvändigt.

Undersökt

Fick en undersökning från ett undersökningsföretag idag, jag är med i en massa paneler och svarar ofta på sådana, just den här väckte dock mitt intresse lite extra. Det handlade om mitt parti och jag uppfattade det som en del väldigt insiktsfulla frågor. Om svaren utfaller som jag anar på vissa av dessa frågor, så blir det svårt att inte aktivt ta tag i det. Det tror jag kan bli ett stort lyft för oss. Kände mig lite extra hoppfull idag.

Nämndemän i domstolarna

Debatten har börjat lägga sig innan jag kommer till ämnet, ändå tycker jag att ett viktigt sätt att se på det inte belyst på de ställen jag läst och lyssnat. Debatten gäller ytligt sett om vi ska ha nämndemän, utan djupare juridisk kunskap, invalda av politiker som dömande i en rättegång. Som bakgrund till att vi har det systemet är att det skulle införa 'sunt förnuft' till domstolarna. Hur det blev just de politiska partierna som utsåg nämndemännen har jag inte fördjupat mig i, kan bara konstatera att om valresultatet speglar utnämningarna av nämndemän, är nämndemännen tillsatta i viss enighet med folkets uppfattningar. Samtidigt vill vi förstås undvika rent politiska domar.

Argumenten är starka, både för och emot, framförallt tycker jag det rört sig om ålders- och könsfördelning, andel utlandsfödda, från "fel" politiska partier osv, samt kompetensen. Och med kompetensen kommer vi in på de två saker jag vill ta upp, där jag börjar med en enkel jämförelse med USA's jury-system. Genom alla amerikanska filmer vi sett, vet vi alla att de har en jury om 12 personer och en domare. Juryn tas ut genom jury-duty, där man på sin höjd vid enstaka tillfällen i livet är med om en rättegång. Våra svenska nämndemän väljs för en mandatperiod och sitter ofta flera, vilket gör att kompetensen onekligen torde vara ganska mycket större.

Att endast ha juridiskt skolade som dömer, tyder mer på en önskan om att gå mot ett system där det är lagens bokstav som gäller, precis som jag uppfattar att USA, trots jury-system, har. Vi skrattar ofta åt galna stämningar på andra sidan Atlanten där någon fått rätt och fått hiskeliga summor pengar, vi läser om uppenbart skyldiga brottslingar som går fria pga en teknikalitet. Är det inte precis det juridiska bokstavstroendet vi rör oss emot om vi väljer att enbart ha skolade jurister i domstolarna, istället för representanter från icke-jurister som ser mer till sunt förnuft än lagens bokstav?

Systemet är inte perfekt och jag har funderat på hur jag skulle bygga upp ett rättsväsende om jag fick designa ett nytt samhälle från början. Jag kan inte se ett system som självklart sticker ut som det allra bästa tyvärr, så jag får sitta vid ritbordet lite till. Tills jag kommit fram till något annat ser jag gärna att nämndemannasystemet finns kvar ungefär som idag, samtidigt som jag inte har något emot en översyn av det, kanske kan det ge mig lite mer idéer.

#Nystart

Inget nyårslöfte, bara en bra brytpunkt. Det är alltid lättare att börja något vid någon sorts naturlig punkt. Ett sätt att börja då är förstås att sammanfatta året som gått, vilket jag inte kommer att göra. Historia kommer förstås upp vid många tillfällen i framtiden, då historien i allra högsta grad påverkar både vårt idag och vår framtid, som en sammanfattning just nu är jag mer tveksam till dess nytta. Med tanke på året som varit, politiskt och ekonomiskt, kanske det också känns bäst att bara få stänga de böckerna och påbörja något nytt.

Några förutsägelser då kanske? Tidningarna fylls av både krönikor och förutspåelser. Jag är ingen spåherre och avstår även från det mesta av sådant. Jag lever dock i tron att det viktigaste vi kan ha är framtidshopp, en tro på framtiden. Kan vi inte förmedla det till våra barn, hur kan de då någonsin få växa upp i en lycklig värld?

Utan att direkt göra någon djärv förutsägelse, så gissar jag att ett tv-program som beräknas sändas om drygt två veckor kommer att färga bloggen under en tid. Uppdrag Granskning kommer då att ha ett program som handlar om Kristinehamn och om beslut som jag varit delaktig i.

I övrigt får det bli lite som andan faller på, förmodligen en hel del Kristinehamns-politik, nationell politik och ekonomi på alla nivåer.