lördag 21 april 2012

Ingen framtid i politiken

Detta skrev jag för någon vecka sedan utan att det blev publicerat. En hel del på ämnet har hänt sedan dess, så det kommer nog mer när jag fått ner de tankarna också. Här kommer i alla fall en del av bakgrunden.

På ett möte nyligen fick jag anklagelser från ett tidigare kommunalråd och tidigare riksdagsledamot att jag var för påläst och lade mig i saker som jag som politiker inte hade med att göra. Diskussionen gällde den ganska kända campingaffären. Vi hade en frågestund och jag frågade om någon lagt märke till att det i köpekontraktet fanns med fastighetsbeteckningar som inte fanns med i handlingar eller protokoll från fullmäktigemötet. (Vilket ingen noterat).
Jag tycker frågan är relevant då jag upptäckt det och kommunstyrelsen höll på med sina svar till Kammarrätten. Borde jag ha upptäckt det, lägger jag mig i för mycket? Kanske borde jag inte upptäckt det. Kanske borde jag bara ignorera allt, sluta läsa handlingar osv. Det är dock inte mitt sätt att se på min plats i politiken. Ska vi bara ha någon utvald politiker och någon hög tjänsteman som ska bestämma i bästa diktatoriska förmåga, eller ska kommunfullmäktige vara högsta beslutande organet?

Hur som helst. Jag hoppades att jag missuppfattade politikern, inte kunde han väl mena att jag som fullmäktigeledamot var för påläst, att jag skulle gå på mötena utan att kolla handlingarna? Jag bokade därför ett möte med sagda person, ville inte skriva något om det eller prata med någon innan jag fått dubbelkollat att det inte bara var jag som fattade fel. Mötet har nu varit och det var inte bara det att jag hade för god koll på handlingarna utan framförallt; Jag hade knappast någon framtid i politiken om jag inte var beredd att se mellan fingrarna på lite lagbrott och till och med själv vara med och bryta lagen. Lagbrott sker enligt politikern ständigt i våra förvaltningar och detta ska vi som politiker inte lägga oss i, för vem skulle då vilja jobba hos oss? Och som politiker måste vi se mer till rimlighet än lag. Exemplet jag fick var försäjningen av vårt stadshotell, där kommunen nu fått rätt i domstol. Det första försäljningsförsöket gick inget vidare då upphandlingen gav två bud och det lägsta antogs, mot gällande lagstiftning, givetvis med överklaganden som följd. Argumentet för att första försöket borde lyckats var att det var "rimligt att göra allt för att sälja till någon som skött det så väl i 12 år". Utan någon värdering av hur väl stadshotellet sköts, eller vad en ny ägare kan tänkas göra, måste jag ändå säga att jag personligen föredrar att följa lagen. Alternativet är att arbeta för en ändring av lagen. Att medvetet bryta mot lagen för att det känns "rimligt" känns inte "rimligt" för mig. Vem har rätt att medvetet bryta mot lagen?
Visst, jag tillstår att det finns tillfällen då det är rätt att bryta lagen, tex när en diktator förbjuder demonstrationer och detta trotsas. Att en demokratisk församling medvetet bryter mot en demokratiskt framtagen lag är jag däremot inte med på.
Är medborgarna med på det? I exemplet med försäljningen av stadshotellet så var i första läget det antagna budet 3,5 miljoner lägre än det högsta budet. Hur mycket får "rimligheten" kosta våra medborgare?
Vi får tycka vad vi vill om lagstiftningen, den har kommit till bland annat för att skydda, skydda tex skattepengar från missbruk. Den är skapad för att vi ska följa den, i det står jag fast. Även om det gör att jag inte har en chans i politiken framöver.

Karl XV hade som valspråk: "Land skall med lag byggas.", vilket jag just läste på Wikipedia att även den isländska polisen har som motto. Jag håller med.

Hur orimligt är det inte att jag kan sitta på mitt jobb en hel dag och följa lagen (där minsta miss ger böter. Skatteverket, arbetsförmedlingen, försäkringskassan osv följer lagen, de ser inte själva till vad som är "rimligt") och på kvällen går jag till kommunfullmäktige och sätter mig över lagen? Enda skillnaden är vem som betalar böterna; i mitt företag är det jag, i fullmäktige är det skattebetalarna. Jag är inte beredd att tumma på lagen bara för att någon annan tar notan.

Jag må genom detta ställningstagande ge upp all min framtid inom politik. Då får det vara så. Jag viker mig inte. Genom att stå för det jag tror på vet jag att jag inte behöver vara rädd för att Uppdrag Granskning ska dyka upp igen, jag behöver inte hålla mig borta från reportrar och jag vet att det förbättrar min nattsömn.

4 kommentarer:

  1. http://bromolla.folketsrost.nu/2012/04/22/stand-tall/

    SvaraRadera
  2. Tack Ulf! Jag håller med dig och ger dig mitt fulla stöd för att lagen måste följas i första hand. Du är tydligen en av de få som vågar säga ifrån. Modigt av dig, trots att du kommer bli ansedd som obekväm. Sådan är kulturen i Kristinehamn. Ärlighet vara längst. /Birgitta Hedin

    SvaraRadera
  3. Om jag inte minns fel så fick väl kommunen slutligen rätt i alla instanser? Förvaltningsrätten, kammarrätten och högsta förvaltningsdomstolen. Så det har som synes inte brutits mot några lagar. Rätta mig gärna om jag har fel.

    SvaraRadera
  4. Kommunen dömdes inte för något lagbrott avseende campingaffären, det stämmer. Jag trodde heller aldrig att kommunen skulle dömas. Däremot vet jag saker som undanhållits som är direkt olagliga, men mest handlar det om att det inte var 'rätt' sätt att sköta det hela oavsett. Syftet bakom handlandet är fortfarande inte en officiell historia och jag anser inte att ärendet sköttes på ett korrekt sätt.

    Vad gäller hänvisningar till lagbrott ovan avser inte det campingaffären som sådan, utan den politiker det gäller uttryckte sig att jag måste kunna se mellan fingrarna på lite lagbrott.

    SvaraRadera