Brott och straff

För några veckor sedan var det en nyhet om våldsbrott; en studie från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet visade att 1% av befolkningen stod för 63% av alla våldsbrott. Jag tyckte att debatten kring de resultat som studien visar har varit alldeles för liten eller snarare obefintlig. Kanske finns debatten i något fora där jag inte finns, men jag har i alla fall inte sett till den mer än i någon enstaka liten tidningsartikel.

Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa själva studien

Särskilt tabell 2 är intressant, den visar just att 1% av befolkningen stod för 63% av alla våldsbrott och också hur många våldsbrott som skulle undvikas om "personer med detta antal domar skulle förhindras från fler våldsbrott". Värt att notera är att det hela tiden handlar om domar, inte om antalet våldsbrott. Jag misstänker att ett stort antal våldsbrott inte leder till fällande dom och att det knappast är färre våldsbrott som inte leder till dom bland de som döms flest gånger.

Om den, på vissa ställen i USA, populära "three strikes - you're out"-regeln (dvs, efter tre domar är du fängelsekund på livstid) var regeln för våldsbrott i Sverige skulle 53% av alla våldsbrott undvikas. Det kan låta frestande, tänk 124 447 färre våldsbrott under 30 år, det är 124 447 personer som skulle slippa bli offer för en våldsverkare. Jag tror dock personligen inte på att det är ett bra sätt. Jag tror det skulle leda till våldsammare brott när våldsverkaren är 'klar' för ett livstidsstraff, det kan leda till värre brott i fängelset, till enorma kostnader för institutionaliseringen och vi ger liksom upp tanken på rehabilitering.


Studien visar också riskfaktorer för återkommande våldsbrott. Att vara man är den största riskfaktorn, nästan 90% av alla våldsbrott utförs av män. Att hindra människor från att vara män är nog olämpligt, men att styra om lite kring vad det innebär att vara man kan nog vara i allas vårt intresse.

Starka riskfaktorer i övrigt är personlighetsstörning, droger, att bli dömd för brott innan 18 års ålder, dömd för icke-våldsbrott (inbrott, snatteri) och förälder dömd för brott.

Utifrån detta skulle jag vilja se två insatser för att minska våldsbrotten;

* Efter tredje domen sätts ännu större resurser in för rehabilitering från brott. Detta utesluter givetvis inte fängelsestraff, men fokus bör ligga på att förhindra brott efter fängelestraff. Detta bör i de flesta fall kompletteras med elektronisk övervakning/spårning utan lokaliseringsrestriktioner, dvs personen kan röra sig fritt, men är övervakad och kan lättare kopplas till (eller uteslutas från) eventuella nya brott.

* Tidiga insatser - Mycket görs här redan, men studien visar att det kan bli bättre. De som döms innan 18 år bör ges stora insatser för att förhindra en fortsatt brottslig bana, de med personligshetsstörningar kan inte bara hamna i kö hos Barn- och Ungdomspsykiatrin utan måste få snabb behandling och vi måste göra större insatser mot droger.

Under ett föredrag på en tidigare Skolriksdag berättade en person om hur de hade särskilda insatser för barn som var fosterhemsplacerade, vare sig de tycktes vara i behov av det eller ej, givet den statistik som fanns för den gruppen vad gällde ohälsa senare i livet. Det var känsligt för vissa att fosterhemsplacerade barn som grupp 'valdes ut' till programmet istället för att se till individen. Deras synpunkt på detta var att 'vi vet från statistik att gruppen är mer utsatt än andra och att vi inte kan se vilken individ det gäller, så vi tar inga chanser. Med den kunskap vi har har vi inte samvete att göra något annat'. På samma sätt bör vi kanske se på grupperna "barn med föräldrar som har drogproblematik" och "barn med föräldrar dömda för brott". När vi vet att de som grupp löper större risk, har vi råd att låta bli? Den som tillhör en riskgrupp inom olika sjukdomar screenas och undersöks på olika vis, vare sig de i övrigt verkar friska eller ej, varför är vi så rädda för at hjälpa barn som tillhör en riskgrupp för brott?

Sund konkurrens genom lagtänjeri

För ett drygt år sedan fick jag av en politiker här i Kristinehamn höra att jag inte hade någon framtid i politik om jag inte lärde mig att tumma lite mer på lagar och regler. Jag blev förskräckt av ett sådant uttalande, inte minst för att det var en politiker jag tidigare respekterat rätt högt. Sedan dess har jag förvånats gång efter annan av hur många politiker och politiska tjänstemän som antyder likartade historier, även om ingen av dem recenserat mina politiska framtidsutsikter. Om en kommun inte gynnar det företaget, eller inte låter den personen bygga där eller vad det kan vara, så förlorar kommunen arbetstillfällen. Jag förstår hur viktigt ett stort företag kan vara för en ort och hur viktigt det kan vara att behålla en driftig person i kommunen. Vilket pris är ok att betala för det?

Lag är ett set av spelregler som ska göra utgången av ett agerande förutsebart. Om jag rånar en guldsmedsbutik, så hamnar jag i fängelse. Om jag ägnar mig åt bokföringsbrott kan jag få fängelse, böter, näringsförbud. Spelreglerna är ungefär lika för alla, ibland visar det sig dock att tex de svarta pjäserna har lite sämre startläge än den vita och att det spelar roll vilka ens spelkamrater är. På det stora hela är det dock likartade regler.

På kommunal nivå kan lagarna sägas vara en sorts ram att hålla sig inom, där en kommuninnevånare vet vad som kan förväntas av kommunen. Jag är själv företagare i Kristinehamn, om än en än så länge ganska liten spelare. När jag driver mitt företag vet jag på ett ungefär vad jag kan förvänta mig från kommunen, för lagen sätter gränser. Om jag inte kan lita på dessa gränser, var hamnar jag då?

Om kommunen tex tycker att det vore en bra idé att ha en hamburgerrestaurang längs den rejält trafikerade vägen i utkanten av stan, är det då rätt att bara gå och fråga McDonalds om de kan tänka sig att bygga där om de får tomten? McDonalds kommer tex aldrig att anlita mig för några jobb. Tänk om Burger King, Max, Frasses eller Sibylla hade fått marken istället och tänk om någon av dem anlitat mig? Då har ju beslutet att ge bort tomten till McDonalds inte bara påverkat balansen mellan hamburgerföretagen, utan också påverkat alla deras underleverantörer.

Eller säg att en bokföringsbyrå från en annan stad inte finns representerad här, hur mycket resurser ska läggas på att få dem hit? Varför tror vi att den byrån skapar mervärden som inte de 10+ existerande bokföringsbyråerna i stan kan skapa? När vårt bästa konkurrensmedel kommunerna emellan är vem som kan bända lagen mest, eller tom bryta den, för att gynna vissa anser jag att vi är på fel spår.

Om ett Kristinehamnsföretag avser att flytta sin verksamhet till Karlskoga, hur mycket är vi då beredda att göra för att företaget ska bli kvar? Vi säger att det är viktiga arbetstillfällen och tummar lite på det där med lagligheten och företaget blir kvar. Yes, mer arbeten till oss - Och färre till Karlskoga. Ska Karlskoga förlora på att ha varit mer intresserade av att följa lagen? Eller tänk om Karlskoga då säger att 'jaha, Kristinehamn kan erbjuda det, då kan vi erbjuda lite till'. Är det så vi ska konkurrera inom vårt land? Viss tillväxt kan skapas, vissa synergieffekter kan uppnås, på det stora hela är det dock så att varje arbetstillfälle som vi tar, förloras någon annanstans. Självklart ska vi vara vår egen kommun närmast, det är dock inte rimligt att konkurrensmedlet ska vara förmågan och intresset av att bryta mot lagen.

Det är ju vi som politiker som stiftar lagarna. Om vi anser att det inte går att driva en kommun utan att med vett och vilje bryta lite mot lagarna, så måste vi ju göra något åt lagarna. Jag kan inte minnas att jag sett några motioner med sådan innebörd på de kongresser jag besökt.

Krävs det tex ett gynnande av enskild för att kommunen ska kunna behålla jobb, så måste det gå att vara öppen med det, eller så får vi se till att ha en lagstiftning som fungerar för det. Att välja att i det tysta gynna någon (som kan vara min konkurrent, eller din) mot dagens lagstiftning och på bekostnad av de kommuner som följer lagen kan inte vara det bästa sättet att driva en demokrati i min bok.

Vi tycks alltså vara beredda att tumma på lagen för att det är det mest effektiva sättet att stjäla jobb från andra kommuner. Det låter inte riktigt sunt i mina öron.

Vi tappar inte ungdomar - vi kastar ut dem

Läser den dystra texten i Dagens Samhälle om hur mitt parti tappar yngre väljare. Och jag önskar att jag var förvånad. Tvärtom är det precis det jag känt. Anledningen till min känsla finns dock inte med i artikeln - unga vänder partiet ryggen när partiet vänder unga ryggen. Och då tänker jag inte mest på politiken, för där jag inte att vi är så dåliga som artikeln antyder, utan i form av representation, bemötande och engagemang. Många politiker har förstått att ta tillvara på ungdomar och deras engagemang, alltför många har det inte.

Jag har träffat underbara äldre, mer erfarna politiker, som automatiskt glider in i mentorrollen då de träffar mig eller någon annan ung politiker. Det sker så ärligt och naturligt att jag blir en kunskapstörstande adept i samma ögonblick. Dessa möten har gett mig otroligt mycket. Jag önskar att fler kunde lära sig från dessa. För vanligare än dem är varianten där äldre politiker utger sig själva för att agera mentorer, genom att förklara för oss oerfarna hur det ska vara, minsann. En snorkig attityd, ett nedvärderande sätt och kunskaper jag klarar mig förutan. Än vanligare är den stora äldre massan, de som lyssnar på den som för tillfället 'äger' rummet, som nästintill reservationslöst håller med om det som sägs, så länge det sägs av en person med tillräcklig makt och pondus, bara det sägs med lite kraft och övertygelse. En ung person kan aldrig vara den ledare som dessa följer. Ofta har dessa en stark vilja att klänga sig kvar vid sina egna positioner, de stärker tillhörigheten till ledaren och ger i många fall dessutom pengar i fickan att lägga till pensionen. Därför kan aldrig en ung person vara den personen, den unga personen ska låta de äldre, som kan politik, ta hand om politiken (och pengarna). Kanske kan ungdomarna gå ut och skaffa lite jobb istället?

Alla platser ser inte ut såhär, det råkar bara vara min erfarenhet. Jag skulle önska att jag kunde säga att det bara gäller min ort, något jag inte kan utan att bli tagen med lögn. Jag är även mött andra unga politiker som vittnar om liknande händelser och jag har mött många unga som inte längre är intresserade av politik just av dessa orsaker. Det finns platser där det är bättre, det har jag också fått vittnesmål om och det gör mig mer hoppfull. Statistiken som Dagens Samhälle visar upp är inte detaljerad nog för att undersöka om de kommuner där ungdomars representation och bemötandet av ungdomarna också har bättre röstsiffror. Ren spekulation, javisst, jag tror i alla fall att det går att utläsa ur den detaljerade statistiken att på de platser där unga får tillgång till politiken, där de känner att de blir lyssnade på, så sprids de goda idéerna och viljan att rösta på ett parti även till de som inte alls vill engagera sig politiken.

Och varför ska vi rösta på någon som inte lyssnar på oss, som inte tror att vi klarar av någonting och som inte låter oss vara välkomna i partiet och till olika politiska uppdrag. Självklart måste vi ha bra lösningar för att drastiskt minska den fruktansvärda ungdomarbetslösheten. I det arbetet får vi dock inte glömma bort att faktiskt involvera ungdomarna. De må ha levt färre år, deras kunskaper om deras liv och deras situation vet de i alla fall mer om än vad en 76-årig politiker gör.

Ett stort tack till er politiker som varit dessa fantastiska mentorer för mig, jag minns er alla och jag hoppas att jag en dag kan betala igen genom att vara en sådan mentor åt en yngre adept när den tiden kommer.

Än finns det mandatperiod kvar

Jag erkänner, jag saknar politiken. Mycket. Nu är jag ju inte helt utan politik, jag är fortfarande ledamot i både fullmäktige och skolnämnden, däremot är det något helt annat än tidigare. Ett och ett halvt år ute i kylan har gjort ont, jag kan inte säga annat.

Samtidigt har jag nu under sommaren hittat något som jag bara anat konturerna av tidigare. En ännu starkare övertygelse hos mig själv och en kraft att gå vidare, vart än den vägen bär. Jag har nog tidigare ibland funderat på om jag, utifrån det jag vet idag, borde handlat annorlunda under den något turbulenta våren efter Uppdrag Gransknings besök. Skulle jag varit mer lojal och mot vem? Skulle jag 'spelat spelat' lite snyggare? Utan att på något vis antyda att jag handlat perfekt, för det gjorde jag inte, jag ser mycket stor förbättringspotential i mitt handlande, så vill jag ändå påstå att jag känner mig säker nu att jag i det grundläggande skulle göra samma sak idag.

Jag var lojal i den mån att jag aldrig yppade något av det som sades mig i förtroende. Det har jag fortfarande inte gjort. Jag fick i samband med programmet reda på saker från personer med mycket god insyn i direkta felaktigheter som gjordes. Mitt handlande bygger på att jag vet saker som jag inte kan avslöja, vilket givetvis gör det svårare för andra att förstå. Den lojaliteten är absolut. Lojaliteten mot andra politiker som ändrade historier varefter saker avslöjdes och som fortsatte dölja saker, eller som i ett fall till och med hotade mig, har däremot inte varit lika stark. Min lojalitet till medborgarna har varit viktigare för mig än lojaliteten till de som var beredda att fortsätta ljuga.

Julian Assange skrev enligt uppgift häromdagen följande, apropå att han vill bli australiensisk senator och att det uppdraget är ungefär som det han gjort tidigare;
"Människor som specialiserar sig på att avslöja lögner och avslöja hemliga uppgörelser. Det är exakt vad vi behöver i senaten"

Jag kan inte säga mig vara något stort fan av Assange, citatet är däremot rätt intressant. Vad är en politikers uppgift? Mitt svar på det har hela tiden varit 'att representera folket'. Värna demokratin, göra världen lite bättre liksom. Jag tror inte att de flesta ljuger och skapar hemliga uppgörelser av ondo, även om det givetvis finns sådana fall. Jag tror många politiker tror att lögnerna och uppgörelserna är den enda framkomliga vägen. Jag är inte en av de politikerna. Min tro är att vi kan göra världen lite bättre även om vi beter oss på ett sätt som får folket att respektera oss istället för att förakta oss eller frukta oss. Våra politiska karriärer kanske blir ömtåligare, vi kanske får det svårare att bli omvalda, samtidigt kanske vi kan känna att vi faktiskt arbetar för det folk som väljer oss under den tid vi får.

Detta betyder inte att jag ska, likt Assange antyder, bara vara ledamot i nämnd och fullmäktige för att avslöja saker. Jag är ganska påhittig och hittar ofta lösningar på svåra problem och det tänker jag även fortsättningsvis ha som mina starkaste kort. Att vika ner mig och fega ut när fel begås kommer däremot inte stå på agendan. Ärlighet varar längst sägs det, ett och ett halvt år i kylan har det i alla fall räckt till. Att lida i sviterna av ärlighet är inte det roligaste och samtidigt är det viktigt att minnas att det goda samvetet är en alldeles utmärkt huvudkudde.

Det är alltid svårt att sia om framtiden, jag har ingen aning om vad som ska hända för mig i politiken. Jag har ingen utstakad väg, jag har inte skarpt lysande mål att sträva efter. Med mitt eget samvete som kompass och mina övertygelser som karta ska jag fortsätta göra mitt bästa för Kristinehamns barn och ungdomar genom mitt arbete i skolnämnden under resten av mandatperioden. Jag kommer även fortsättningsvis komma påläst till våra möten och försöka argumentera för det jag tror är de bästa lösningarna. Likså avser jag kvarstå som ledamot i fullmäktige perioden ut. Även där ska jag genom mitt engagemang göra vad jag kan för att Kristinehamn ska bli lite bättre än om jag inte varit där.

Med ny styrka möter jag höstens utmaningar med en stor verktygslåda full av spännande lösningar. Om ett år är det val, vare sig jag är valbar då eller ej.

Utveckling eller avveckling av (S) i Kristinehamn?

Har idag spenderat en stund med kongresshandlingar, både för nationella och distriktets. Det har varit mycket intressant läsning och jag glädjs åt många bra förslag och några av de som jag tycker är mindre bra kommer jag att kommentera till min kongressdelegation. Det är så mycket jag kan göra när jag i år tyvärr inte deltar på någon av kongresserna. Jag har stort förtroende för de som representerar oss och tror att partiet kommer att stärkas ordentligt genom kongressen.

Att jag och Kristinehamns Arbetarekommun fjärmat oss från varandra har nog de flesta förstått. Självklart har jag del i skulden till det, då jag inte varit beredd att spela det spel som ledningen här spelar. Mycket intressant är det då att se hur Kristinehamns AK också fjärmar sig från partiet och distriktet också. Inte bara är AK dåliga på följsamhet av nationell politik och nationella riktlinjer, de väljer att gå sin egen väg i många olika frågor. Dessa saker är dock svåra att visa exakt. Lättare är det med statistik och jag råkar älska statistik. Så med hjälp av handlingarna till distiktskongressen kunde jag se om min bild stämmer och även om det självklart är så att det går att säga vad som helst med statistik, så tycker jag ändå att detta är intressant.

Kristinehamn hade den sämsta medlemsutvecklingen i Värmland mellan 2011 och 2012, ett medlemstapp på 10,2% (!!) där Värmland totalt minskat 3,0%.

Antalet nyrekryterade medlemmar var i förhållande till medlemstal den fjärde sämsta i Värmland.

Värmland har 16 kommuner och om jag räknade rätt finns det 22 platser i distriktsstyrelsen. Trots att Kristinehamn är den tredje största kommunen sett till folkmängd och fjärde största sett till antal medlemmar i arbetarekommunen, har Kristinehamn inte ett enda namn i valberedningens förslag till distriktsstyrelse.

På partikongressen finns ingen Kristinehamnare med som ombud. Detta kan inte helt skyllas på Kristinehamn, eftersom valkretsen består av Filipstad/Bergslagen och Storfors också, ändå tycker jag det visar någonting när medlemmarna i Kristinehamn inte röstar i tillräckligt stor utsträckning för att få med någon dit.

Tillsammans med saker som tex sjukhusnedläggningen som många Socialdemokrater i Kristinehamn långt ifrån accepterat ännu, så tycker jag nog att jag har ganska gott fog för att säga att Kristinehamns Arbetarekommun är på väg att gå skilda vägar, inte bara från mig utan också från distriktet och partiet i stort. Jag tror att problemen är lite större än mig, även om jag förstår att det kan vara bekvämt för vissa ledande Kristinehamnare att lägga skulden på vårt bråk på mig.

Representanter från distriktet har meddelat att resurser kommer att lägga på att se på de problem jag uppfattar finns i Kristinehamn. Än så länge har jag inte sett något resultat av det, hoppas att det kommer snart, innan det barkar iväg ännu värre.

Tidningsnotis

Igår ringde Nya Kristinehamnsposten och ställde några frågor till mig. Min första tanke när jag insåg att det var NKP var att det handlade om kvällens stora fråga, placering av gymnasieskolan Teknik- och innovationscentrum. Jag hade helt fel. De undrade över ett ärende som vi avgjorde i skolnämnden för över 2 veckor sedan. Förslaget från skolnämndens arbetsutskott var att ändra i delegationsordningen, en ändring som innebär att skolchefen inte längre har delegation att anställa de chefer och rektorer som ska jobba med/under honom. Denna ändring sker i samband med anställande av en ny skolchef.

Min åsikt där kanske är väldigt färgad av det privata näringslivet där jag fördriver mina dagar. Där är det vanliga att VD anställer sina närmaste chefer, formar sitt team. Att ta den delegationen från en VD låter för mig väldigt orimligt. Nu är det skillnad på en nämnd och en bolagsstyrelse och det är skillnad mellan en bolags-vd och en skolchef, det vet jag. Skillnaden är dock inte så stor att jag tycker det känns rimligt att göra denna ändring i delegationsordningen.

Så på nämnden berättade jag det, jag frågade om skäl till att göra denna inskränkning för skolchefens befogenhet och argumenterade för inte göra det. Jag fick inga övertygande svar. Det närmaste ett svar jag fick var att 'chefer och rektorer kommer ju anställas i samråd med skolchefen', så det är ingen praktiskt skillnad. Då tyckte jag att om det inte är någon skillnad kan vi ju låta den gamla delegationen gälla. Då övriga ledamöter inte alls ville gå med på det, så misstänker jag att det finns en skillnad oavsett vad de säger.

Helt nedröstad valde jag att reservera mig mot beslutet, eftersom jag tycker att det var ett felaktigt beslut. Nu frågade alltså reportern på NKP hur jag resonerade kring min reservation och beslutet. Jag trodde att det skulle bli en liten notis i fredagens tidning, vilket visar vilken koll jag har. Jag gick ut och hämtade tidningen i morse beredd att bläddra en stund för att hitta notisen. Döm av min förvåning när det var huvudrubriken i tidningen att politikerna tar makt från skolchefen. Jag tyckte jag blev ganska korrekt citerad och tyckte jag kom rätt i artikeln, vinkeln var alltså att det var konstigt att göra denna ändringen och att det var ganska rimligt av mig att ifrågasätta.

Efter artikeln har jag idag mött två olika reaktioner. En politikerkollega uttryckte något i stil med att det är sådant jag alltid gör, bråkar om allt möjligt. Med en underton av att bråka och retas, bara för att bråka och retas. Det gör mig lite ledsen att det uppfattas så, för jag har inga intentioner att bråka, jag är bara inte bra på att hålla tyst när jag tycker att våra beslut blir fel. Jag ifrågasätter, debatterar och bildar mig en egen uppfattning och står för min åsikt. Det handlar inte om provokation, utan om att göra mitt bästa med det jag tror på. Ska inte demokrati vara att vi var och en gör vårt bästa i demokratiskt anda? Är det demokrati att bara lyssna på vad en ledare säger och sedan rösta så? Jag har för mig det kallas något annat än demokrati.

Den andra reaktionen har varit övervägande och den var mycket trevligare. Den var att jag hade gjort helt rätt som ifrågasatt detta och reserverat mig, att jag är uppmärksam, noggrann och rättssökande. Jag tackar alla er som framfört det, det är ganska ensamt och tråkigt att vara den som ifrågasätter hela tiden och ibland är det riktigt skönt att få höra att det finns fler som delar ens uppfattning.

Tycka lika

Ska alla tycka lika?

Läser i nätupplagan av Dalarnas Tidningar om Vänsterpartisten Daniel Riazat som är (fortfarande när jag skriver i alla fall, såvitt jag vet) ordförande i Skolnämnden i Falun. I artikeln fångar han i några få meningar min känsla mer korrekt än jag själv tidigare lyckats med.
"Jag trodde det var det som var meningen med olika partier – att man tycker annorlunda i vissa frågor". Det trodde jag också, det låter liksom korrekt och vettigt.
"Samsyn för mig är inte att alla tycker lika utan att man diskuterar och sedan beslutar en[sic] majoritet. Inte att alla ska tycka lika. Jag menar – vad är det för demokrati om man inte respekterar att olika partier kan tycka annorlunda i olika politiska frågor."

Det gäller både olika partier och olika människor i ett parti. Partiarbete har gjorts till ett konstform där det gäller att sticka ut så lite så mycket, eller säga vad du tycker och räkna med att att inte få vara en del av det politiska arbetet längre. Det pratas så mycket om att ha högt i tak, att vi ska vara en bred organisations osv. När det väl kommer till kritan, så ska du lyssna på 'han(oftast) som bestämmer', sedan hålla både med och tyst.

Jag vet inte tillräckligt mycket om Riazat-situationen för att kunna uttala mig om den som sådan, jag kan bara säga att jag sympatiserar med den känsla han förmedlar. Han säger apropå avslutandet av det rödgröna samarbetet i Falun att 'vi tyckte annorlunda och det blev obekvämt'. Varför känns det så bekant? Här har både ett rödgrönt samarbete avbrutits och jag bytt arbetarekommun. Det ligger inte riktigt för mig att tyst följa en ledare som inte lyssnar. Då blev jag obekväm för mina partikamrater.

Däremot har här (S) och (M) här hittat ett så gott samarbete att det finns en i stort sett total enighet, vilket inkluderar kommunens budget och att skydda varandra när någon klantat sig rejält.

Vissa undrar varför missnöjespartierna växer. Jag har ett par teorier.