lördag 19 januari 2013

Tycka lika

Ska alla tycka lika?

Läser i nätupplagan av Dalarnas Tidningar om Vänsterpartisten Daniel Riazat som är (fortfarande när jag skriver i alla fall, såvitt jag vet) ordförande i Skolnämnden i Falun. I artikeln fångar han i några få meningar min känsla mer korrekt än jag själv tidigare lyckats med.
"Jag trodde det var det som var meningen med olika partier – att man tycker annorlunda i vissa frågor". Det trodde jag också, det låter liksom korrekt och vettigt.
"Samsyn för mig är inte att alla tycker lika utan att man diskuterar och sedan beslutar en[sic] majoritet. Inte att alla ska tycka lika. Jag menar – vad är det för demokrati om man inte respekterar att olika partier kan tycka annorlunda i olika politiska frågor."

Det gäller både olika partier och olika människor i ett parti. Partiarbete har gjorts till ett konstform där det gäller att sticka ut så lite så mycket, eller säga vad du tycker och räkna med att att inte få vara en del av det politiska arbetet längre. Det pratas så mycket om att ha högt i tak, att vi ska vara en bred organisations osv. När det väl kommer till kritan, så ska du lyssna på 'han(oftast) som bestämmer', sedan hålla både med och tyst.

Jag vet inte tillräckligt mycket om Riazat-situationen för att kunna uttala mig om den som sådan, jag kan bara säga att jag sympatiserar med den känsla han förmedlar. Han säger apropå avslutandet av det rödgröna samarbetet i Falun att 'vi tyckte annorlunda och det blev obekvämt'. Varför känns det så bekant? Här har både ett rödgrönt samarbete avbrutits och jag bytt arbetarekommun. Det ligger inte riktigt för mig att tyst följa en ledare som inte lyssnar. Då blev jag obekväm för mina partikamrater.

Däremot har här (S) och (M) här hittat ett så gott samarbete att det finns en i stort sett total enighet, vilket inkluderar kommunens budget och att skydda varandra när någon klantat sig rejält.

Vissa undrar varför missnöjespartierna växer. Jag har ett par teorier.