Vi tappar inte ungdomar - vi kastar ut dem

Läser den dystra texten i Dagens Samhälle om hur mitt parti tappar yngre väljare. Och jag önskar att jag var förvånad. Tvärtom är det precis det jag känt. Anledningen till min känsla finns dock inte med i artikeln - unga vänder partiet ryggen när partiet vänder unga ryggen. Och då tänker jag inte mest på politiken, för där jag inte att vi är så dåliga som artikeln antyder, utan i form av representation, bemötande och engagemang. Många politiker har förstått att ta tillvara på ungdomar och deras engagemang, alltför många har det inte.

Jag har träffat underbara äldre, mer erfarna politiker, som automatiskt glider in i mentorrollen då de träffar mig eller någon annan ung politiker. Det sker så ärligt och naturligt att jag blir en kunskapstörstande adept i samma ögonblick. Dessa möten har gett mig otroligt mycket. Jag önskar att fler kunde lära sig från dessa. För vanligare än dem är varianten där äldre politiker utger sig själva för att agera mentorer, genom att förklara för oss oerfarna hur det ska vara, minsann. En snorkig attityd, ett nedvärderande sätt och kunskaper jag klarar mig förutan. Än vanligare är den stora äldre massan, de som lyssnar på den som för tillfället 'äger' rummet, som nästintill reservationslöst håller med om det som sägs, så länge det sägs av en person med tillräcklig makt och pondus, bara det sägs med lite kraft och övertygelse. En ung person kan aldrig vara den ledare som dessa följer. Ofta har dessa en stark vilja att klänga sig kvar vid sina egna positioner, de stärker tillhörigheten till ledaren och ger i många fall dessutom pengar i fickan att lägga till pensionen. Därför kan aldrig en ung person vara den personen, den unga personen ska låta de äldre, som kan politik, ta hand om politiken (och pengarna). Kanske kan ungdomarna gå ut och skaffa lite jobb istället?

Alla platser ser inte ut såhär, det råkar bara vara min erfarenhet. Jag skulle önska att jag kunde säga att det bara gäller min ort, något jag inte kan utan att bli tagen med lögn. Jag är även mött andra unga politiker som vittnar om liknande händelser och jag har mött många unga som inte längre är intresserade av politik just av dessa orsaker. Det finns platser där det är bättre, det har jag också fått vittnesmål om och det gör mig mer hoppfull. Statistiken som Dagens Samhälle visar upp är inte detaljerad nog för att undersöka om de kommuner där ungdomars representation och bemötandet av ungdomarna också har bättre röstsiffror. Ren spekulation, javisst, jag tror i alla fall att det går att utläsa ur den detaljerade statistiken att på de platser där unga får tillgång till politiken, där de känner att de blir lyssnade på, så sprids de goda idéerna och viljan att rösta på ett parti även till de som inte alls vill engagera sig politiken.

Och varför ska vi rösta på någon som inte lyssnar på oss, som inte tror att vi klarar av någonting och som inte låter oss vara välkomna i partiet och till olika politiska uppdrag. Självklart måste vi ha bra lösningar för att drastiskt minska den fruktansvärda ungdomarbetslösheten. I det arbetet får vi dock inte glömma bort att faktiskt involvera ungdomarna. De må ha levt färre år, deras kunskaper om deras liv och deras situation vet de i alla fall mer om än vad en 76-årig politiker gör.

Ett stort tack till er politiker som varit dessa fantastiska mentorer för mig, jag minns er alla och jag hoppas att jag en dag kan betala igen genom att vara en sådan mentor åt en yngre adept när den tiden kommer.

Än finns det mandatperiod kvar

Jag erkänner, jag saknar politiken. Mycket. Nu är jag ju inte helt utan politik, jag är fortfarande ledamot i både fullmäktige och skolnämnden, däremot är det något helt annat än tidigare. Ett och ett halvt år ute i kylan har gjort ont, jag kan inte säga annat.

Samtidigt har jag nu under sommaren hittat något som jag bara anat konturerna av tidigare. En ännu starkare övertygelse hos mig själv och en kraft att gå vidare, vart än den vägen bär. Jag har nog tidigare ibland funderat på om jag, utifrån det jag vet idag, borde handlat annorlunda under den något turbulenta våren efter Uppdrag Gransknings besök. Skulle jag varit mer lojal och mot vem? Skulle jag 'spelat spelat' lite snyggare? Utan att på något vis antyda att jag handlat perfekt, för det gjorde jag inte, jag ser mycket stor förbättringspotential i mitt handlande, så vill jag ändå påstå att jag känner mig säker nu att jag i det grundläggande skulle göra samma sak idag.

Jag var lojal i den mån att jag aldrig yppade något av det som sades mig i förtroende. Det har jag fortfarande inte gjort. Jag fick i samband med programmet reda på saker från personer med mycket god insyn i direkta felaktigheter som gjordes. Mitt handlande bygger på att jag vet saker som jag inte kan avslöja, vilket givetvis gör det svårare för andra att förstå. Den lojaliteten är absolut. Lojaliteten mot andra politiker som ändrade historier varefter saker avslöjdes och som fortsatte dölja saker, eller som i ett fall till och med hotade mig, har däremot inte varit lika stark. Min lojalitet till medborgarna har varit viktigare för mig än lojaliteten till de som var beredda att fortsätta ljuga.

Julian Assange skrev enligt uppgift häromdagen följande, apropå att han vill bli australiensisk senator och att det uppdraget är ungefär som det han gjort tidigare;
"Människor som specialiserar sig på att avslöja lögner och avslöja hemliga uppgörelser. Det är exakt vad vi behöver i senaten"

Jag kan inte säga mig vara något stort fan av Assange, citatet är däremot rätt intressant. Vad är en politikers uppgift? Mitt svar på det har hela tiden varit 'att representera folket'. Värna demokratin, göra världen lite bättre liksom. Jag tror inte att de flesta ljuger och skapar hemliga uppgörelser av ondo, även om det givetvis finns sådana fall. Jag tror många politiker tror att lögnerna och uppgörelserna är den enda framkomliga vägen. Jag är inte en av de politikerna. Min tro är att vi kan göra världen lite bättre även om vi beter oss på ett sätt som får folket att respektera oss istället för att förakta oss eller frukta oss. Våra politiska karriärer kanske blir ömtåligare, vi kanske får det svårare att bli omvalda, samtidigt kanske vi kan känna att vi faktiskt arbetar för det folk som väljer oss under den tid vi får.

Detta betyder inte att jag ska, likt Assange antyder, bara vara ledamot i nämnd och fullmäktige för att avslöja saker. Jag är ganska påhittig och hittar ofta lösningar på svåra problem och det tänker jag även fortsättningsvis ha som mina starkaste kort. Att vika ner mig och fega ut när fel begås kommer däremot inte stå på agendan. Ärlighet varar längst sägs det, ett och ett halvt år i kylan har det i alla fall räckt till. Att lida i sviterna av ärlighet är inte det roligaste och samtidigt är det viktigt att minnas att det goda samvetet är en alldeles utmärkt huvudkudde.

Det är alltid svårt att sia om framtiden, jag har ingen aning om vad som ska hända för mig i politiken. Jag har ingen utstakad väg, jag har inte skarpt lysande mål att sträva efter. Med mitt eget samvete som kompass och mina övertygelser som karta ska jag fortsätta göra mitt bästa för Kristinehamns barn och ungdomar genom mitt arbete i skolnämnden under resten av mandatperioden. Jag kommer även fortsättningsvis komma påläst till våra möten och försöka argumentera för det jag tror är de bästa lösningarna. Likså avser jag kvarstå som ledamot i fullmäktige perioden ut. Även där ska jag genom mitt engagemang göra vad jag kan för att Kristinehamn ska bli lite bättre än om jag inte varit där.

Med ny styrka möter jag höstens utmaningar med en stor verktygslåda full av spännande lösningar. Om ett år är det val, vare sig jag är valbar då eller ej.