För några veckor sedan var det en nyhet om våldsbrott; en studie från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet visade att 1% av befolkningen stod för 63% av alla våldsbrott. Jag tyckte att debatten kring de resultat som studien visar har varit alldeles för liten eller snarare obefintlig. Kanske finns debatten i något fora där jag inte finns, men jag har i alla fall inte sett till den mer än i någon enstaka liten tidningsartikel.
Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa själva studien
Särskilt tabell 2 är intressant, den visar just att 1% av befolkningen stod för 63% av alla våldsbrott och också hur många våldsbrott som skulle undvikas om "personer med detta antal domar skulle förhindras från fler våldsbrott". Värt att notera är att det hela tiden handlar om domar, inte om antalet våldsbrott. Jag misstänker att ett stort antal våldsbrott inte leder till fällande dom och att det knappast är färre våldsbrott som inte leder till dom bland de som döms flest gånger.
Om den, på vissa ställen i USA, populära "three strikes - you're out"-regeln (dvs, efter tre domar är du fängelsekund på livstid) var regeln för våldsbrott i Sverige skulle 53% av alla våldsbrott undvikas. Det kan låta frestande, tänk 124 447 färre våldsbrott under 30 år, det är 124 447 personer som skulle slippa bli offer för en våldsverkare. Jag tror dock personligen inte på att det är ett bra sätt. Jag tror det skulle leda till våldsammare brott när våldsverkaren är 'klar' för ett livstidsstraff, det kan leda till värre brott i fängelset, till enorma kostnader för institutionaliseringen och vi ger liksom upp tanken på rehabilitering.
Studien visar också riskfaktorer för återkommande våldsbrott. Att vara man är den största riskfaktorn, nästan 90% av alla våldsbrott utförs av män. Att hindra människor från att vara män är nog olämpligt, men att styra om lite kring vad det innebär att vara man kan nog vara i allas vårt intresse.
Starka riskfaktorer i övrigt är personlighetsstörning, droger, att bli dömd för brott innan 18 års ålder, dömd för icke-våldsbrott (inbrott, snatteri) och förälder dömd för brott.
Utifrån detta skulle jag vilja se två insatser för att minska våldsbrotten;
* Efter tredje domen sätts ännu större resurser in för rehabilitering från brott. Detta utesluter givetvis inte fängelsestraff, men fokus bör ligga på att förhindra brott efter fängelestraff. Detta bör i de flesta fall kompletteras med elektronisk övervakning/spårning utan lokaliseringsrestriktioner, dvs personen kan röra sig fritt, men är övervakad och kan lättare kopplas till (eller uteslutas från) eventuella nya brott.
* Tidiga insatser - Mycket görs här redan, men studien visar att det kan bli bättre. De som döms innan 18 år bör ges stora insatser för att förhindra en fortsatt brottslig bana, de med personligshetsstörningar kan inte bara hamna i kö hos Barn- och Ungdomspsykiatrin utan måste få snabb behandling och vi måste göra större insatser mot droger.
Under ett föredrag på en tidigare Skolriksdag berättade en person om hur de hade särskilda insatser för barn som var fosterhemsplacerade, vare sig de tycktes vara i behov av det eller ej, givet den statistik som fanns för den gruppen vad gällde ohälsa senare i livet. Det var känsligt för vissa att fosterhemsplacerade barn som grupp 'valdes ut' till programmet istället för att se till individen. Deras synpunkt på detta var att 'vi vet från statistik att gruppen är mer utsatt än andra och att vi inte kan se vilken individ det gäller, så vi tar inga chanser. Med den kunskap vi har har vi inte samvete att göra något annat'. På samma sätt bör vi kanske se på grupperna "barn med föräldrar som har drogproblematik" och "barn med föräldrar dömda för brott". När vi vet att de som grupp löper större risk, har vi råd att låta bli? Den som tillhör en riskgrupp inom olika sjukdomar screenas och undersöks på olika vis, vare sig de i övrigt verkar friska eller ej, varför är vi så rädda för at hjälpa barn som tillhör en riskgrupp för brott?
Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa själva studien
Särskilt tabell 2 är intressant, den visar just att 1% av befolkningen stod för 63% av alla våldsbrott och också hur många våldsbrott som skulle undvikas om "personer med detta antal domar skulle förhindras från fler våldsbrott". Värt att notera är att det hela tiden handlar om domar, inte om antalet våldsbrott. Jag misstänker att ett stort antal våldsbrott inte leder till fällande dom och att det knappast är färre våldsbrott som inte leder till dom bland de som döms flest gånger.
Om den, på vissa ställen i USA, populära "three strikes - you're out"-regeln (dvs, efter tre domar är du fängelsekund på livstid) var regeln för våldsbrott i Sverige skulle 53% av alla våldsbrott undvikas. Det kan låta frestande, tänk 124 447 färre våldsbrott under 30 år, det är 124 447 personer som skulle slippa bli offer för en våldsverkare. Jag tror dock personligen inte på att det är ett bra sätt. Jag tror det skulle leda till våldsammare brott när våldsverkaren är 'klar' för ett livstidsstraff, det kan leda till värre brott i fängelset, till enorma kostnader för institutionaliseringen och vi ger liksom upp tanken på rehabilitering.
Studien visar också riskfaktorer för återkommande våldsbrott. Att vara man är den största riskfaktorn, nästan 90% av alla våldsbrott utförs av män. Att hindra människor från att vara män är nog olämpligt, men att styra om lite kring vad det innebär att vara man kan nog vara i allas vårt intresse.
Starka riskfaktorer i övrigt är personlighetsstörning, droger, att bli dömd för brott innan 18 års ålder, dömd för icke-våldsbrott (inbrott, snatteri) och förälder dömd för brott.
Utifrån detta skulle jag vilja se två insatser för att minska våldsbrotten;
* Efter tredje domen sätts ännu större resurser in för rehabilitering från brott. Detta utesluter givetvis inte fängelsestraff, men fokus bör ligga på att förhindra brott efter fängelestraff. Detta bör i de flesta fall kompletteras med elektronisk övervakning/spårning utan lokaliseringsrestriktioner, dvs personen kan röra sig fritt, men är övervakad och kan lättare kopplas till (eller uteslutas från) eventuella nya brott.
* Tidiga insatser - Mycket görs här redan, men studien visar att det kan bli bättre. De som döms innan 18 år bör ges stora insatser för att förhindra en fortsatt brottslig bana, de med personligshetsstörningar kan inte bara hamna i kö hos Barn- och Ungdomspsykiatrin utan måste få snabb behandling och vi måste göra större insatser mot droger.
Under ett föredrag på en tidigare Skolriksdag berättade en person om hur de hade särskilda insatser för barn som var fosterhemsplacerade, vare sig de tycktes vara i behov av det eller ej, givet den statistik som fanns för den gruppen vad gällde ohälsa senare i livet. Det var känsligt för vissa att fosterhemsplacerade barn som grupp 'valdes ut' till programmet istället för att se till individen. Deras synpunkt på detta var att 'vi vet från statistik att gruppen är mer utsatt än andra och att vi inte kan se vilken individ det gäller, så vi tar inga chanser. Med den kunskap vi har har vi inte samvete att göra något annat'. På samma sätt bör vi kanske se på grupperna "barn med föräldrar som har drogproblematik" och "barn med föräldrar dömda för brott". När vi vet att de som grupp löper större risk, har vi råd att låta bli? Den som tillhör en riskgrupp inom olika sjukdomar screenas och undersöks på olika vis, vare sig de i övrigt verkar friska eller ej, varför är vi så rädda för at hjälpa barn som tillhör en riskgrupp för brott?
