Ömma tår

Visst är det så att jag trampat på en hel del ömma tår sedan jag flyttade till Kristinehamn. I de allra flesta fall har dessa ömma tår varit sammankopplade med fingrar i olika syltburkar. Jag har hamnat i kylan för detta trampande och hur mycket jag än går tillbaka och analyserar, så kan jag inte säga att jag känner någon ånger. De tår jag trampat har behövt att trampats på. När taket är tillräckligt lågt och tillräckligt många fingrar kladdar runt i samma syltburkar, så finns det inte så många som vill säga något. Mitt trampande har kanske inte gjort skillnad för någon annan än mig, i vilket fall det är tråkigt. Jag föredrar ändå att trampa ibland, då jag hoppas att de ömma tårna någon gång skickar signaler till fingrarna att låta bli en syltburk eller två.

Mitt första trampande i Kristinehamn hände utan att jag ens var medveten om att jag trampade. När jag blev invald i skolnämnden fick jag en liten pärm med information om politiken i Kristinehamns Kommun. Där fanns bland annat information om förlorad arbetsinkomst, arvoden och liknande. Där fanns en liten paragraf om att oppositionen (vilket på den tiden var S och V) hade rätt till 40% av ett kommunalrådsarvode utöver det vanliga partistödet. Eftersom många klagat på att vi i S inte längre hade någon kanslipersonal så tänkte jag att vi kanske missat detta. Jag ställde därför frågan till någon om vi hade koll på dessa pengar. Vips var jag inkallad på ett rum på egen hand med dåvarande oppositionsråd som frågade mig vems ärenden jag sprang. Spännande sätt att möta en relativt ny medlem.

Eftervart växte det fram att 4 personer inom partiet delade på dessa pengar (3 435 kr var per månad under sista året), utan att det förhandlats på medlemsmöte. Ett styrelsemöte beslutade om det, dock utan protokoll. Motiven till att de olika personerna förtjänade detta extra arvode tycks ha varierat över tid. Vissa av de förklaringar jag först fick föll under mandatperioden och då var det andra förklaringar som gällde. Då jag valts in i AK-styrelsen och några av förutsättningarna ändrats pratade jag med ett antal personer om detta och fick stöd för att ta upp det på mötet och inleda en diskussion. Då jag tog upp det var plötsligt de som meddelat mig stöd inte alls intresserade av att ta upp det och jag sköts ner rejält.

Jag trampade på ömma tår då jag först "upptäckte" detta och jag trampade på fler tår då jag försökte "lösa" det som jag ansåg var felaktigt. Jag anser fortfarande att det var felaktigt, med följande grunder:
* Ej protokollfört
* Inga kriterier för vem/vilka som hade rätt till ersättningen
* Ej möjligt att ha ett samtal om byten efter ändrade förutsättningar

Utifrån agerande från övriga partiet så gissar jag att de tyckte att det ok. Jag trampade på tårna och skulle göra det igen. Det handlar om nästan en miljon skattekronor som fördelades på ett antal personer av en liten krets utan övrigas insyn. Det tycker inte jag är ok.

När måttstocken är lite skev

Visst, det är alltid lätt att säga saker i efterhand, när det finns med fakta på bordet. Och jag erkänner att jag inte visste tillnärmelsevis så mycket som sedan framkommit i tidningarna om det nya föreslagna monumentet (Bland annat här), däremot uppfattade jag det som att vi inte riktigt gick i takt med medborgarna när vi, som jag uppfattar det, stressar fram frågan med ganska bristfälligt underlag. Framförallt såg jag då till det juridiska, med upphandling eller ej.
Med bakgrund av detta, meddelade jag min grupp att inte avsåg rösta ja till beslutet om monumentet. Detta irriterade ganska tydligt vår gruppledare, tillika ordförande i kommunfullmäktige, eftersom vi ska hålla oss till partilinjen och för att jag meddelade så sent.
På samma möte fanns en fråga om Handlingsplan för demokrati och mångfald, där det kom upp ett ändringsyrkande från Moderaterna. Skillnaden mellan förslagen var knappast av någon enorm dignitet, ändock kom yrkanden från borgarna om bifall till ändringen och från den styrande sidan om bifall till kommunstyrelsens förslag. Frågan gick till omröstning och där saknades en person, vilket gjorde att vi var 40 stycken som röstade. Och vi lyckades pricka in 20-20, genom att fullmäktigeordförande röstade med de borgerliga, mot sitt eget kommunalråds yrkanden. Betyder det att det är ok för vissa att rösta emot partigruppen? Eller förstod inte ordföranden sin egen propositionsordning? Pratar vi om vilket intryck vi gör på våra medborgare, så tror jag det skadar oss mer att så tydligt visa att vi inte är eniga, än om jag hade avstått från att rösta med en solklar majoritet för att låta upprätta monumentet.
Det hamnade förstås i tidningen, dock har tidningen valt att inte ha med artikeln på nätet så att jag kan länka. Rubriken var något i stil med 'Fullmäktigeordförande fällde röd linje'.

För övrigt, som lite stöd till mig själv när jag skrev detta plockade jag fram det justerade protokollet från mötet. Om jag inte blivit alldeles för trött och missuppfattar något, så är beslutet enligt protokollet kommunstyrelsens förslag, utan det ändringsyrkande som längre ner i texten står som bifallet. Så kan man också göra när ett beslut blir 'fel'.

[EDIT]
Nya Kristinehamnsposten hittade också detta och skrev en artikel om det. Länken ovan fungerar inte längre, då det justerade protokollet plockats bort och nu ersatts med ett protokoll som visar det beslut som faktiskt togs. Korrekt länk.